Du kommer inte gå under för att ditt liv blir tråkigt i några månader.

Jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag har så mycket att säga om den tid vi går igenom men ibland är det så svårt att få ner sina tankar när hjärnan brinner. Jag har gått igenom så många emotionella stadier i den här pandemin (och det kommer troligtvis fler) att jag inte vet hur jag ska reda ut mitt inre. Det började nånstans för 3 veckor sedan på Kap Verde. Hotellet kryllade av italienska barnfamiljer och bufféer i mängder samtidigt som notiserna på telefonen rapporterade hysteriskt om utbrottet i Italien. Bacillskräcken slog i taket och katastroftankarna skenade. Vad händer om vi blir sjuka? Kommer vi få gå ombord på planet? Kommer Sverige stänga gränserna? Har vi råd att vara kvar här längre än planerat? Osv. De första dagarna tyckte jag mest synd om mig själv och sjunk djupt ner i min ångest innan D-vitaminen kickade in och någon inre, moderlig röst sa ”Det löser sig".

Resan gick i alla fall bra och allt var fantastiskt men nu i efterhand är det svårt att motivera varför jag valde att åka utomlands. Samtidigt var det inget utsatt område och då fick vi fortfarande resa enligt myndigheterna. När jag kom hem var jag fortfarande i "Det är synd om mig" stadiet. Det var synd om mig för att Covid-19 gjorde så att jag var tvungen att ställa in mina planer för våren. Nån Stockholmresa, nån föreställning, nån födelsedag. Det var synd om mig för att Covid-19 triggade alla mina ångestområden. Dödsångest, klimatångest, ekonomiångest och bla, bla, bla, bla, jag blir så trött på min hjärna ibland. Jag stressade upp mig själv så pass mycket i några dagar att jag hade kramp i bröstet och övervägde med mig själv om jag skulle åka upp till akuten. Är det Corona? Ångest? Hjärtat? Ja, ni hör ju. Rädsla, vilken kanongrej. Det är så intressant och tragiskt hur stresshormonerna i hjärnan kan totalt slå ut all form av sunt förnuft. Vettet började väl kicka in nånstans när jag insåg att jag hade förlorat 300kr på en fond och blev liksom Ove Sundberg mitt i allting. Meanwhile, läser om en ensamstående mamma med 3 barn i en Facebook grupp som blivit varslad från sitt jobb.

Jag blir inte mer påverkad än att jag måste ställa in eventuella tillställningar och intressen. Vara hemma väldigt mycket och inte träffa personer som är i riskgruppen. Mitt liv kommer förhoppningvis klara sig rätt bra. Jag får in mina pengar till hyran och det kommer stå mat på bordet varje dag. Att det inte kommer vara andras verklighet gör mig så otroligt uppgiven. Många företag, verksamheter, familjer och personer har det redan svårt att få livet att gå runt i vanliga fall. Det sista som behövs är det här även fast det samtidigt är ”naturligt” att det händer eftersom att vi inte tar hand om vår värld. För ibland förstår jag inte hur vi människor fungerar, inte minst jag själv. Det måste alltid hända en katastrof innan vi agerar men ändå står vi där helt handfallna i stormens öga. Alla andra länder stänger gränserna och ger totalt utegångsförbud medan 70 åringarna på Östermalm envisas med att gå till saluhallen och köpa ål.

Jag vet inte hur det här blev men jag ville mest bara skriva av mig och kanske försöka påverka någon. Alla har såklart rätt till sina känslor men just nu är det så otroligt viktigt med repsekt och medmänsklighet. Översättning: Att sätta sitt förbannade ego åt sidan. Det är också viktigt att se vad man har och att verkligen uppskatta det, att visa det och hjälpa varandra. Du kommer inte gå under för att ditt liv blir tråkigt i några månader. Det finns tid att hämta igen sen medan tiden kommer ta slut för många.

Jag hoppas att jag förblir kvar i det här ”Tough love” stadiet genom krisen. Orädd, stark och medvetet. Men ibland kanske jag få lämna över stafettpinnen när jag själv behöver bryta ihop lite.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229